Den här dagen har varit lugn i dess alla bemärkelser. Frukost, vilade en stund, in till stan, mat …
Idag har jag promenerat runt med kameran och kan idag visa: balkonger!
Nu är jag så trött. Berättar mera imorgon.
Mina barn, jag saknar er!
Till er andra
Be careful out there
tisdag 25 september 2007
Måndag 24 september
Jag är vilsen i dagarna. Var tvungen att fundera länge och prata med nya vänner länge om vilken dag det är. Men det kanske blir så när det är festival dagarna i ända.
Igår innan jag åkte iväg till ’stan’ började jag prata med Ennis som precis hade anlänt till vandrarhemmet. Så imorse under frukosten satt vi vid samma bort och då träffade jag även Rob. Båda kommer från USA och vi bestämde att slå följe till stranden. Egentligen finns det många stränder men vi skulle ta oss till Barcelonetta.
Det härliga med att bo på vandrarhem är att man träffar många olika människor i olika åldrar och från många olika länder. Ennis, 56 år, och Rob, 26 år, kommer från olika delar av staterna men vi har alla tre olika erfarenheter att dela med oss av. Jag kan till exempel en genväg till tåget som de båda är mycket glada över att få prova och Rob vet hur man tar sig till stranden med Metron. Härligt prat och framför allt härligt att få prata med människor som förstår vad jag säger.
Min erfarenhet av Barcelonaborna är att om man frågar dem något på engelska och de inte kan engelska så svarar de gärna och mycket men på spanska. Ibland förstår vi varandra, ibland inte. Men spännande är det.
Så vi tre drar ner till stranden vi 12 tiden. Det tar en stund att ta sig dit men vi har trevligt. Rob vill gärna bli förevigad på bild badandes så lite bilder blir det. De skall åka vidare på onsdag och har bråttom att besöka en del sevärdheter men jag skall vara här drygt en vecka till så jag stannar. Lugnt och härligt är det att få titta på folk omkring mig och vila fötterna för första dagen sedan jag kom.
Vid 6 tiden packar jag ihop fast det fortfarande är närmare 30 grader och promenerar via hamnen till La Rambla. Det är festivalens sista dag och underhållningen tunnas ut. Scen-ställningar håller på att demonteras, tält viks ihop
När jag kommer till La Rambla är det en kortege som drar igenom med dunder och brak. Det går inte att ta sig fram så det är bara att sätta sig på första bästa pub och beställa en öl. Där träffar jag Marcus och Steven från Mancherster som är där med Stevens pappa och farbror på en rigktig grabb-resa. De skall vara här 3 dagar och det är 5e året på raken som de kommer till Barcelona. Så det blir prat om allt men framför allt drar vi fram bilder på våra barn och beundrar varandras bilder. Härligt att vara iväg men alla saknar vi våra barn.
Killarna skall göra sig i ordning för en kväll på stan och jag återvänder till mitt hem. Ennis och Rob kommer hem efter mig och så tar vi en öl, och Veronika från Kanada sätter sig hos oss och så flyttar vi över till hennes gäng och här blandas åldrar, nationaliteter och språk och det är helt underbart och jag önskar att mina barn var här så de fick uppleva det.
Det här har varit en minnesvärd kväll på många sätt men framför allt: Jag har blivit inbjuden att ha en utställning här!
Jag hade precis laddat över bilderna från kameran till datorn när en av kvinnorna som arbetar här, Maria, börjar prata med mig om festivalen. Det ena leder till det andra och jag säger att ja!, men det tog jag en bild på, vill du se? Och så sitter vi och tittar på bilder, och hon berömmer mig, och jag berättar vad jag vill göra här näst, och hon säger ”Du kan väl ha en utställning här?!” Gärna säger jag, nästa år om du ser till att det kommer folk och köper, så donerar jag en viss procent osv osv ….
Det är tur jag skriver ner vad som händer mig för imorgon tror jag att jag måste läsa igenom det här om jag skall tro det är sant.
Maria är grundaren för det här vandrarhemmet som började med att hon ville ge människor med Downs syndrom en sysselsättning.
Fantastiskt!
Tillbaka till gänget, fler har anslutit. Tre canadensare, två amerikaner, en libanes och jag. Härliga människor. Härlig stund.
Mina barn, älskar er!!!
Och till er andraq
Be careful out there!!!
Igår innan jag åkte iväg till ’stan’ började jag prata med Ennis som precis hade anlänt till vandrarhemmet. Så imorse under frukosten satt vi vid samma bort och då träffade jag även Rob. Båda kommer från USA och vi bestämde att slå följe till stranden. Egentligen finns det många stränder men vi skulle ta oss till Barcelonetta.
Det härliga med att bo på vandrarhem är att man träffar många olika människor i olika åldrar och från många olika länder. Ennis, 56 år, och Rob, 26 år, kommer från olika delar av staterna men vi har alla tre olika erfarenheter att dela med oss av. Jag kan till exempel en genväg till tåget som de båda är mycket glada över att få prova och Rob vet hur man tar sig till stranden med Metron. Härligt prat och framför allt härligt att få prata med människor som förstår vad jag säger.
Min erfarenhet av Barcelonaborna är att om man frågar dem något på engelska och de inte kan engelska så svarar de gärna och mycket men på spanska. Ibland förstår vi varandra, ibland inte. Men spännande är det.
Så vi tre drar ner till stranden vi 12 tiden. Det tar en stund att ta sig dit men vi har trevligt. Rob vill gärna bli förevigad på bild badandes så lite bilder blir det. De skall åka vidare på onsdag och har bråttom att besöka en del sevärdheter men jag skall vara här drygt en vecka till så jag stannar. Lugnt och härligt är det att få titta på folk omkring mig och vila fötterna för första dagen sedan jag kom.
Vid 6 tiden packar jag ihop fast det fortfarande är närmare 30 grader och promenerar via hamnen till La Rambla. Det är festivalens sista dag och underhållningen tunnas ut. Scen-ställningar håller på att demonteras, tält viks ihop
När jag kommer till La Rambla är det en kortege som drar igenom med dunder och brak. Det går inte att ta sig fram så det är bara att sätta sig på första bästa pub och beställa en öl. Där träffar jag Marcus och Steven från Mancherster som är där med Stevens pappa och farbror på en rigktig grabb-resa. De skall vara här 3 dagar och det är 5e året på raken som de kommer till Barcelona. Så det blir prat om allt men framför allt drar vi fram bilder på våra barn och beundrar varandras bilder. Härligt att vara iväg men alla saknar vi våra barn.
Killarna skall göra sig i ordning för en kväll på stan och jag återvänder till mitt hem. Ennis och Rob kommer hem efter mig och så tar vi en öl, och Veronika från Kanada sätter sig hos oss och så flyttar vi över till hennes gäng och här blandas åldrar, nationaliteter och språk och det är helt underbart och jag önskar att mina barn var här så de fick uppleva det.
Det här har varit en minnesvärd kväll på många sätt men framför allt: Jag har blivit inbjuden att ha en utställning här!
Jag hade precis laddat över bilderna från kameran till datorn när en av kvinnorna som arbetar här, Maria, börjar prata med mig om festivalen. Det ena leder till det andra och jag säger att ja!, men det tog jag en bild på, vill du se? Och så sitter vi och tittar på bilder, och hon berömmer mig, och jag berättar vad jag vill göra här näst, och hon säger ”Du kan väl ha en utställning här?!” Gärna säger jag, nästa år om du ser till att det kommer folk och köper, så donerar jag en viss procent osv osv ….
Det är tur jag skriver ner vad som händer mig för imorgon tror jag att jag måste läsa igenom det här om jag skall tro det är sant.
Maria är grundaren för det här vandrarhemmet som började med att hon ville ge människor med Downs syndrom en sysselsättning.
Fantastiskt!
Tillbaka till gänget, fler har anslutit. Tre canadensare, två amerikaner, en libanes och jag. Härliga människor. Härlig stund.
Mina barn, älskar er!!!
Och till er andraq
Be careful out there!!!
Söndag 23 sept
Det händer så mycket att jag nästan inte kommer ihåg alla intryck. Pratade med yngsta dottern och hon frågade mig om jag kunde beskriva festivalen. Jag sa till henne att det var som Göteborgs kalaset men tusen gånger värre. Inatt när jag kom ’hem’ och höll på att ladda över bilder från kameran kom Mark från Canada inramlandes efter många öl och lång seg backe upp till vandrarhemmet. Han jämförde folkvimlet på festivalen med en vanlig dag i Calgary. För er som varit i Calgary förstår precis och vi andra kan bara föreställa oss.
Som jag berättat tidigare är det bara att vandra runt på stan för att se olika uppträdanden. Nu börjar jag känna mig lite varm i kläderna och tycker mig hitta utan att hela tiden konsultera kartan. Något som är typiskt Catalanskt är de mänskliga pyramiderna. Ni kan se lite av denna fantastiska uppvisning på bilderna. De som klättrar högst upp på pyramiden är barn som inte kan vara mer är 7-8 år. Fantastiskt! Runt om spelar man Catalansk folkmusik.
En tapas och kall öl för att vila fötterna. La Rambla, som kan jämföras med Avenyn hemma, är fullpackad och förbinder centrum med hamnområdet. I kväll är det tredje och sista kvällen med fyrverkerier i hamnområdet. Jag strosar runt, tittar på byggnader, folk och väntar på att få bevittna fyrverkeriet.
Utmed hamnen har man satt upp tält och här förevisas och avsmakas viner och Cava (champagne). Det går till som så att man i biljettförsäljningen köper en karta med 10 biljetter för 6 euro och så får man ett glas. Sen är det bara att vandra mellan tälten och få sitt glas påfyllt i utbyte mot 1-3 biljetter beroende på vilken sort man vill ha. Man kan också köpa tapas-biljetter för här dricker man inte utan tilltugg. Smidigt system och Cavan är god. Folkfest i dess fulla betydelse.
Avrundar kvällen med en kaffe på ett café. Förundras över att det inte verkar finnas en enda askkopp någonstans i hela stan. Alla slänger sina fimpar precis där man står. I det här fallet står folk INNE på ett café och golvet är fullt av aska och fimpar. Hmmm … Förstår inte det här.
Iväg till en av scenerna där jag skall lyssna på ett band som jag hörde när de hade sound-check. Den basisten kunde verkligen sitt instrument. När jag kommer dit vid 11 snåret visar det sig att de inte skall börja spela förrän en timme senare. Men jag orkar inte mera. Har varit ute i 10 timmar och alla mina sinnen är fulla av intryck, axlarna värker från bärandet på ryggsäcken och fötterna är totalt slut.
Jag ger mig av hemåt och stannar en stund för att prata med nattugglorna i receptionen. En tjej från USA pratar med en kompis via Skype, två killar från Italien letar lägenhet via internet och så jag.
Nu är det måndag morgon och jag har ätit frukost och prata med lite folk. Vi är några som skall ner till stranden för vädret är fint idag. Igår var det 35 grader när klockan var 5 på eftermiddagen och 24 grader när jag åkte hem. Så idag är det bikini på.
En annan sak. Alla ni som inte har laddat ner SKYPE, gör det!
Mina älskade barn, jag saknar er
Och till er andra
Be careful out there
Som jag berättat tidigare är det bara att vandra runt på stan för att se olika uppträdanden. Nu börjar jag känna mig lite varm i kläderna och tycker mig hitta utan att hela tiden konsultera kartan. Något som är typiskt Catalanskt är de mänskliga pyramiderna. Ni kan se lite av denna fantastiska uppvisning på bilderna. De som klättrar högst upp på pyramiden är barn som inte kan vara mer är 7-8 år. Fantastiskt! Runt om spelar man Catalansk folkmusik.
En tapas och kall öl för att vila fötterna. La Rambla, som kan jämföras med Avenyn hemma, är fullpackad och förbinder centrum med hamnområdet. I kväll är det tredje och sista kvällen med fyrverkerier i hamnområdet. Jag strosar runt, tittar på byggnader, folk och väntar på att få bevittna fyrverkeriet.
Utmed hamnen har man satt upp tält och här förevisas och avsmakas viner och Cava (champagne). Det går till som så att man i biljettförsäljningen köper en karta med 10 biljetter för 6 euro och så får man ett glas. Sen är det bara att vandra mellan tälten och få sitt glas påfyllt i utbyte mot 1-3 biljetter beroende på vilken sort man vill ha. Man kan också köpa tapas-biljetter för här dricker man inte utan tilltugg. Smidigt system och Cavan är god. Folkfest i dess fulla betydelse.
Avrundar kvällen med en kaffe på ett café. Förundras över att det inte verkar finnas en enda askkopp någonstans i hela stan. Alla slänger sina fimpar precis där man står. I det här fallet står folk INNE på ett café och golvet är fullt av aska och fimpar. Hmmm … Förstår inte det här.
Iväg till en av scenerna där jag skall lyssna på ett band som jag hörde när de hade sound-check. Den basisten kunde verkligen sitt instrument. När jag kommer dit vid 11 snåret visar det sig att de inte skall börja spela förrän en timme senare. Men jag orkar inte mera. Har varit ute i 10 timmar och alla mina sinnen är fulla av intryck, axlarna värker från bärandet på ryggsäcken och fötterna är totalt slut.
Jag ger mig av hemåt och stannar en stund för att prata med nattugglorna i receptionen. En tjej från USA pratar med en kompis via Skype, två killar från Italien letar lägenhet via internet och så jag.
Nu är det måndag morgon och jag har ätit frukost och prata med lite folk. Vi är några som skall ner till stranden för vädret är fint idag. Igår var det 35 grader när klockan var 5 på eftermiddagen och 24 grader när jag åkte hem. Så idag är det bikini på.
En annan sak. Alla ni som inte har laddat ner SKYPE, gör det!
Mina älskade barn, jag saknar er
Och till er andra
Be careful out there
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
